Sorgligt men sant. Imorgon skickar kvinnan som ska ta över ridskolan nästan alla lektionshästarna/ponnysarna till en försäljare i Danmark. Det är med handen på hjärtat(e det inte så man säger?) som jag säger att jag älskar varenda en häst där. Vad dom än gjort mot mig. Lourantius som skenade runder med mig i ridhuset. Beauty som fick mig att få dåligt självförtroende genom hoppningen. Spice-Girl som jag gillar för att hon är som hon är. Nalle gamle herren som ställt upp hela tiden, några fina tävlingar fick tillsammans. Winnetou som jag bara satt och åkte runt på en gång i tiden, ponnyn som domarna tyckte jag var förliten på. Space & Napoleon dom gamla kämpande. Och alla andra. Vi kommer sakna er. Just nu vill jag bara ner till betet och krama om exakt alla. Särskillt en stor till Beauty som lärt mig det mesta. Varesig hur arg och rent ut sagt farlig hon varit har jag alltid älskat henne från botten av mitt hjärta och kommer alltid göra. Den första ponnyn jag verkligen fått känslor för och älskat hur hon än är.
Önskar att vi fått mer tid tillsammans. Kommer sakna henne något obeskrivligt mycket.




You were everything, everything that I wanted 
We were meant to be, supposed to be, but we lost it
All of our memories, so close to me, just fade away
All this time you were pretending
So much for my happy ending.

Nu ska jag gå och torka tårarna och hitta på något som ska få mig på bättre humör.

/Malva